Jag har som jag tidigare berättat om, tvingats göra en anmälan utifrån den oro jag hyser för ett minderårigt barn till en klient.
Efter många och långa samtal har jag nu gjort detta. Men mitt i allt det jobbiga så tycker jag mig märka en viss lättnad för min klient. Det handlar ju inte bara om att anmäla, utan om att kunna förändra en högst jobbig situation för de som är inblandade. Att klienten ska kunna få den hjälp som behövs, en hjälp som också finns.
Och till sist, kanske det viktigaste: - Att ändå ta tillvara det som trots allt är bra och det som fungerar!
Men visst tar detta på både krafter och engagemang i arbetet. Detta är ingen situation som man som ombud önskar ska behöva uppstå.
Dessutom har jag under denna arbetsdag helt tappat min röst. Jag har en förkylning som drabbat mina stämband. Jag kan inte säga ett endaste ord. Bara viska.
Men det är kanske en lärorik situation också. Att få känna på hur det känns när ingen lyssnar på en!?
Leve SMS-tekniken i alla fall!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentera gärna min blogg