En av många uppgifter som PO dagligen gör är att fungera som en "länk" eller ett sorts "kitt" mellan klienter och olika myndigheter.
Om detta samarbete fungerar så behövs inte alls ombudet i denna roll.
Men tyvärr så ser bilden ofta ut så här:
Personligt Ombuds uppgift blir då att verka för att ett målinriktat samarbete kommer igång.
Hindren för att klient och myndighet ska nå varandra är jättemånga.
Ett klientärende kan se ut så här:
- Klienten har mycket omfattande problem både psykiska och fysiska.
- Klienten är ensamstående och har minderåriga barn.
- Klienten har stora svårigheter att muntligen redogöra för sin mycket omfattande och komplicerade situation.
- Klientens sjukdomar skapar mycket stora problem och hinder i vardagen.
- Klienten söker för 5:e året hjälp av en myndighet.
Trots att klienten haft mångåriga kontakter har aldrig en "samordnad planering" skett med alla inblandade personer. Samma problemfyllda situation fortsätter utan någon märkbar skillnad år efter år.
Nu har klienten beviljats PO.
Ombuden påpekar och framför kritik gentemot handläggningen av detta ärende.
Det är ombudens uppgift. Kritiken kan ibland inte lindas in utan måste tyvärr framföras ganska skarpt ibland. PO ska ju framföra brister och ibland föra klienternas talan.
Men en tydlig bild kan vi se efter många års erfarenheter. Hos många myndigheter finns en kunskapsbrist gällande olika psykiska sjukdomar och främst vilka effekter och hinder dessa kan skapa i vardagen.
Klienterna har däremot ofta en känsla av att de fått ett dåligt bemötande och inte alls förstår myndigheternas språk eller vad de menar.
Men negativ kritik är inte alltid populärt att vare sig få eller måsta framföra, trots att den bottnar i ett uppdrag. Ett uppdrag i att helt enkelt beskriva en verklighet med stora brister och förslag till lösningar.
I dessa lägen är det inte alltid lätt att vara PO.
Men PO behövs. Tyvärr.
