Ett hinder för samverkan

Samverkan är bra men funkar inte alltid i våra olika världar.
Vi ombud använder nästan uteslutande denna fina metodik eftersom den är bra.
För ingen myndighet kan väl ändå sitta ensam och bestämma vad alla andra ska göra? Och över huvudet på en klient/patient? Men tyvärr så verkar det funka så ibland.

Samverkan kan vara svår att genomföra och orsakerna är många:
- Det är svårt att få en tid som passar alla...
- Det tar tid att få ihop alla inblandade...
- Vem bär egentligen ansvaret att samla alla... m.m.

En annan anledning har klienterna själva tagit upp:
- Det kan kosta pengar för oss klienter!!!
Det visar sig att om vi som ombud kallar till en gemensam planering SÅ KOSTAR DET INGENTING. Och inte heller om t.ex. socialtjänsten kallar.
Men om psykiatrin kallar i hop samma människor till samma möte... DÅ KOSTAR DET PENGAR i form av "vårdavgift"!!!

Detta har vi nu naturligtvis tagit upp som ett hinder för samverkan.

Detta med rådgivning...

Just nu jobbar alla vi ombud med gemensamma saker, men också samtidigt med våra egna klientärenden.
Det kan för en utomstående person te sig som en fullständigt kaotisk arbetsplats, medan den för oss är alldeles ordnad, vanlig och helt under kontroll!
Och att PO-verksamheten fungerar bra kan vi ganska enkelt konstatera genom den statistik vi har.

Men det som hela tiden ger oss extraordinära upplevelser är den "Rådgivningsfunktion" vi har.
Just nu verkar det som om många personer hittat vägen till oss!
Och vi njuter av att med den omfattande kunskap vi skaffat oss om alla myndigheter och regelverk, kunna lotsa vidare många vilsna människor.
Jag kommer senare att berätta om några mycket intressanta ärenden som passerat, men vi måste först "anonymisera" personerna på ett bra sätt.

På återseende!

Älgledigt och annat

Nu är det snart dags för den årliga älgjakten och därmed ett par dagars ledighet för mig.
Men för våra klienter så ligger fokus på lite olika problemlösningar idag.
Bara några exempel på sådant som vi just nu jobbar med:

- En av våra klienter har tyvärr hamnat i rättegång och dömts till skadestånd för telefontrakasserier. Trots läkarintyg och beskrivning av hans/hennes psykiska tillstånd har man som vi ser på det inte tagit hänsyn till denna helhetsbeskrivning. En omfattande paranoid psykos problematik, under en tid när ingen medicinering pågick, ensamhet och andra faktorer också...
Men ändå dömd idag!

- En annan klient blir troligen vräkt eftersom han/hon släpat efter med hyran och inte orkat kontakta hyresföretaget och komma överens om en betalningsplan...

- En annan klient orkar inte längre gå till utbildningen som han/hon vill gå och äntligen kommit in på...

- En klient orkar inte gå till möte för sitt försörjningsstöd...

En annan klient svarar inte i telefon, men vill absolut att vi ska ha kontakt...

Men kreativiteten och arbetsglädjen ligger trots detta högt hos oss i PO-Piteå!

Pengar till psykiatrin!

Information av detta slag gillas av PO!

Men med den erfarenhet och kunskap som PO äger gällande totalbilden inom många livsområden för människor med psykiska funktionsnedsättningar borde vi ges utrymme i planeringen av hur pengarna ska användas!

En ny överenskommelse om psykiatrisatsningar för 2012 har träffats mellan Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och regeringen. Arbetet har fokus på barn och unga samt personer med allvarlig psykisk sjukdom och långvarig psykisk funktionsnedsättning. Socialdepartementet och SKL skapar också en gemensam samordningsfunktion för att förbättra samordningen och mer effektivt stödja utvecklingsarbetet.

 Regeringen avsätter samma summa som de senaste åren, det vill säga närmare 870 miljoner kronor. 350 miljoner av de pengarna utgörs av en ny prestation- och resultatinriktad del och ytterligare 105 miljoner avsätts till utvecklingsarbete - där flera projekt redan är igång.

Fokus på två grupper

För att få mesta möjliga effekt av satsningen fokuseras arbetet på två grupper:

1- Barn och unga, mellan 0-25 år som har, eller riskerar att utveckla, psykisk ohälsa och sjukdom

2- Personer med allvarlig psykisk sjukdom och långvarig psykisk funktionsnedsättning

Om snittålder på en arbetsplats

Denna arbetsvecka inleddes genom att fira en av våra arbetskamrater som nyss fyllt 50år.
Med smörgåstårta, kaffe och genom att högljutt vrålsjunga "Ja må han leva..." startade arbetsveckan.
Men innan vi plockade bort fikat så började vi kolla upp hur gamla vi egentligen är, alla vi som jobbar på vår arbetsplats?!
Ojojoj... av ett nästan 20-tal anställda så har vi bara 3 personer under 50år varav en under 40år!!!
Naturligtvis blir det en otroligt stor skara erfarna människor men hur kommer det se ut på ett par år till?
För PO-verksamheten så kan vi skatta oss lyckliga som har lyckats anställa kollegan Sara som bara är 33 år. Vi tänker lite olika och behöver en blandning av både kön och ålder. Sånt är utvecklande och bra.

Men så här efteråt så kan jag tänka att det viktigaste med många år inom arbetslivet kan vara svårigheten att hålla sig "på bettet", känna energi och arbetsglädje. Det märker våra klienter mycket snabbt!

Hur? Var? Vem?

Nja, så här illa är det ju inte riktigt.
Men ett av dagens fokus ligger på kommunens telefonrådgivningsfunktion som vi PO ansvarar för.
Det händer ganska ofta att personer kontaktar oss om olika problem i sin vardag. Problem i form av ekonomi, skulder, papper, regelverk, ansökningar, överenskommelser m.m. Problem som gett effekten att man mår dåligt, men kanske inte riktigt så dåligt att man tvingats söka psykiatrisk kontakt... ännu!
För att vi skall kunna bilda oss en uppfattning om problemets omfattning så bokar vi ganska ofta en träff för att kunna kolla upp hela situationen. Detta är jätteviktigt för att veta hur människan ska hitta rätta vägar för sin problemlösning.
Men ofta kvarstår ett stort problem. Det händer nämligen ofta att människan själv inte orkar ta tag i detta för att lösa sin situation. Trots bra "vägbeskrivning" till lösningsmålet.
Vem ger stödet när det inte är ett "PO-ärende", d.v.s. att klienten tillhör vår målgrupp och att vi jobbar tillsammans med genomförandet???
- Socialsekreterare? Nej... ger inte detta stöd och att följa med.
- Konsumentrådgivningen? Kö! Och då ska mycket av handlingsplanen ändå genomföras själv.
- Godman eller förvaltare? Nej, vill inte söka detta!
- Släkting eller god vän? Nej, jag har ingen sådan som kan...

Nu börjar vi fokusera allt mera på att lösa detta problem! Det blir nämligen allt vanligare!

Omstart

Hejsan!
Semestern är slut och jag började arbeta i går.
Jag upplever alltid samma känsla efter en längre ledighet:
- Detta känns overkligt, jag måste koncentrera mig för att fatta all information och allt som sägs! Ojojoj...
Men nu är jag tillbaka och redan i dag så känns det mesta mycket bra. Jag vill veta hur klienterna haft det och hur "läget är i dag".
Jag har redan hunnit träffa nya ansikten, gjort hembesök och besökt många myndigheter.

Jag har också hunnit följa med en klient till en vårdplanering som gick i rakt motsatt riktning mot vad han/hon ville.
Efter denna träff flödade klientens tårar i PO-bilen...
Det är som synes inte bara roliga saker som händer...