tisdag 27 november 2012

Om hinder för att leva ett "vuxenliv"


Jag fick ett bra mail idag med åsikter och undran. Det kom från en lärare där vi föreläst om psykisk ohälsa. Läraren skriver bl.a. följande:

"Idag ser vi allt fler individer som saknar förmågan till att lösa vanliga problem som uppstår i livet. Detta visar sig tydligt i studierna hos oss.  Det är avsaknaden av handlingskraft som jag ser som en stor del av problemet. Detta behöver inte vara individer med psykiska funktionsnedsättningar. Min gissning är att avsaknad av handlingskraft kan leda till att vardagens alla åtaganden och praktiska sysslor i förlängningen kan bli lidande vilket i sin tur kan leda till sämre psykisk status.

Min hobbyanalys av läget är att många individer som vi träffar har en bakgrund av långvarigt curlande. Under sin uppväxt har de inte lärt sig hur man löser de problem som uppstår då andra har löst problemen åt dem. Nu börjar en del av dessa individer bli så pass gamla att de söker sig till studier efter gymnasiet. Dessa individer ser vi hos oss där studierna sällan går bra, men även bland de projekt i vår närliggande verksamhet som bland annat riktar sig till ungdomar utan arbete."

_______________________

Och det finns ju olika anledningar/brister/diagnoser till att dessa situationer uppstår.
Som PO anser jag också att den uppväxt och det lärande som man bör få på vägen till en vuxen individ, det är just detta som ofta brister.

Föräldraansvaret att lära, stötta och visa sina barn ett förhållningssätt, och samtidigt lösa livets olika problemsituationer är stort! Om detta brister till stora delar så kan jag se detta som en av anledningarna och förklaringarna till att en ung människa inte förmår att ta ”steget fullt ut i vuxenlivet” och allt som detta innebär! Dessa unga människor har ju inte fått lära sig detta.

Vi möter ofta föräldrar till klienter, föräldrar som själva inte klarat dessa krav…
Och vi möter också många unga människor som tyvärr alltför ofta psykiatriserar sina vardagliga livsproblem!!!
Men hur ska man få chansen att på nytt få lära sig dessa viktiga saker?
Vi ombud jobbar på denna viktiga fråga.

tisdag 13 november 2012

Hoppsan! En inneboende... igen!

Nu har det återigen hänt!
En klient berättar plötsligt att han/hon har en inneboende person hos sig!
Anledningen till att de berättar detta för oss ombud är att situationen förändrat sig till den grad att det uppstått problem med det mesta.
Dessa problem kan te sig lite olika. Här är ett axplock av det vi får veta:
- Min inneboende städar inte, han/hon bara ligger och gör ingenting!
- Min inneboende använder narkotika och droger. Min lägenhet har blivit ett tillhåll för droghandel!
- Min inneboende betalar inte för den mat han/hon äter, jag köper allt!
- Min inneboende har lånat pengar av mig. Nu har jag inte råd med hyran!
- Min inneboende hjälper inte till med hyran alls!
- Min inneboende har stulit av mig en massa saker!
- Min inneboende vill inte alls flytta!
- Jag vill inte bo med min inneboende! Jag flyttar!
- Min inneboende och jag bara grälar!

Under dessa två arbetsdagar har jag besökt en klient i hemmet och träffat "den inneboende".
Jag har på min klients önskan ordnat akuttid på soc, återupprättat kontakten med psykiatrin och uppskjutit en avhysning (vräkning) av min klient.

Men vad jag märker är att "den inneboende" skulle behöva otroligt omfattande stöd för att ens börja planera sitt liv... en planering som inte alls finns idag!
Kanske en inneboende som också behöver PO?

tisdag 6 november 2012

Enkelriktad hospitering?

Trots att jag tidigare har jobbat inom psykiatrin i mer än tjugo års tid så nappade jag direkt på erbjudandet att få hospitera där. Detta innebär ett bra tillfälle att under ett par dagar få möjlighet att följa med i vardagsarbetet vid olika psykiatriska verksamheter inom Landstinget. Det är en nyttig och bra erfarenhet att få uppdatera sig hur psykiatrins olika verksamheter fungerar idag och samtidigt lära känna många människor. Detta trots att jag som ombud dagligen kommer i kontakt med psykiatrin.
Hospiteringserbjudandet är också en viktig del i det stora "samverkansarbete" vi behöver utveckla.
Detta är därför sanktionerat från "högre ort" och således en viktig kunskapsbreddning.

Men om man trodde att intresset skulle delas lika av både kommun & Landsting så trodde man fel... Man kan nog ganska lätt räkna de "Landstingspersoner" som gav sig tid att hospitera vid t.ex. de särskilda boenden som kommunen har för människor med psykiska problem.
Som anledning hörs i efterhand alltför ofta kommentaren: - Men vi har så mycket annat inplanerat!
Samtidigt som det ganska ofta från psykiatrin föreslås psykgruppboenden i olika vårdplaneringar.
Som vanlig visas okunskap redan utifrån kommentarerna om att "man redan vet allt..."

Tillsammans med mina PO-kollegor bär vi nu på många frågeställningar till psykiatrin när det gäller modern samverkan och metodutveckling för detta!!!