Personligt Ombud (PO) märker att det kan uppstå problem för människor med olika psykiska funktionsnedsättningar i möten
med myndigheter.
PO finns för att
överbrygga behov och kontakten mellan person som drabbats av psykisk sjukdom eller psykiska problem och befintliga samhällsinsatser med
tillhörande regelverk.
I Piteå har dessutom PO
ett kommunalt fattat beslut att ansvara för ”Rådgivning för psykisk ohälsa” för
alla kommuninnevånare.
Detta innebär att alla människor
i Piteå kan kontakta PO för att få professionella råd inom ramen för ”Psykisk
ohälsa”.
Detta är en uppskattad och
kostnadsfri service som numera används i ökande grad.
Och så långt är ju allt
OK. Bra! PO-uppgiften klar.
PO gör tillsammans med
människor en enkel, bra och överskådlig kartläggning.
Människor med psykiska
problem får hjälp av PO att kartlägga sin vardagsproblematik samt att hitta
förslag till olika lösningsvägar och kontakten med berörda myndigheter.
Att Personligt Ombud överhuvudtaget finns beror många gånger på
brister i kontakter och samarbetet mellan människor med psykisk ohälsa och
samhällets samlade utbud av stöd och hjälp.
Om detta skulle fungera så
skulle PO inte alls behövas. Vi skulle kunna arbeta med andra uppgifter.
Om denna problembild
skulle kunna förändras så skulle fler människor få rätt hjälp snabbare och
effektivare.
Personligt ombud ska inte
ersätta olika handläggares arbetsuppgifter. Inte heller ta över andra
handläggares ansvar, roller och uppdrag i olika kontakter, planeringar och
handläggning.
Personligt ombud skall
förutom direkt samarbete med klienterna, även arbeta för strukturella
förändringar gällande situationen för människor med omfattande psykisk ohälsa.
Det gäller då främst att
sprida kunskap och information till alla olika samhällsfunktioner.
Tyvärr möts människor med psykiska funktionsnedsättningar alltför ofta av följande
situationer:
1. Bristande enklare kunskaper hos många handläggare om psykisk
ohälsa, hinder och påföljande oförmågor utifrån diagnoser och symtom.
Vad innebär ADHD, depressionsproblematik, psykosproblematik,
misstänksamhet, bipolär sjukdom, PTSD-problematik, ångestsyndrom, socio fobi
och samsjuklighet?
Kommunikation – men hur? Med personer som nästan aldrig svarar, inte heller
öppnar post.
I möten med myndigheter används oftast en verbal
kommunikation. Detta är bra men kan vara svår att förstå för en person med
psykiska hinder. Det är ganska vanligt att kognitiva nedsättningar förekommer
som effekter av en psykisk ohälsa.
Därför kan olika hjälpmedel i form av bilder, skisser
eller enkla anteckningar vara till god hjälp inte minst för att kunna komma
ihåg och minnas. Till detta behövs mera avsättning för tidsåtgång i träffar.
2. Tveksamt bemötande från olika myndigheters tjänstemän
utifrån utsatta människors hinder och situation.
Irritation, orimliga krav, komplicerat språk,
”inte-mitt-bord”- förklaring, men ingen föreslagen lösningsväg.
3. Upplevelser av ofattbara regelverk och språkbruk.
Betrakta bara det otroligt skiftande språk som används
inom alla olika verksamheter. Förkortningar, regelverk, titlar, blanketter m.m.
Ett självklart språkbruk för de som dagligen arbetar inom dessa världar men
svårbegripligt för den oinvigde.
4. Bristande resurser för att kunna ge t.ex. en ökad
behövd tidsåtgång.
Psykiska funktionsnedsättningar skapar också många
gånger behov att få extra tid och hjälp för att lösa olika situationer. Många
gånger genom förslag på praktiska lösningar.
5. Brister i att kunna hjälpa vidare till behövda
insatser.
Okunskap om
vilket samlat utbud av samhällsinsatser som finns.
Okunskap om hur
vidare kontakter ska tas.
Myndigheter arbetar ofta bara inom sina egna ”tårtbitar” men vet ganska lite om vilka andra utbud om stöd och hjälp som
finns. Vad har man rätt till? ”Kodning” vid Arbetsförmedlingen är bara ett av många bra exempel på extra hjälp att tillgå, men vad är det?
Sjukskriven t.ex. menar många på som en tänkbar
ekonomisk lösning, men det är en kortvarig lösning och som inte ger någon
inkomst om man inte har SGI (sjukdomsgrundande inkomst). En sjukskrivning löser
i sig mycket sällan de egentliga problemen.
6. Viss ovillighet att använda sig av nätverksmetodik,
en sk. ”SIP”.
Rätten till samplanering är lagstadgat. Kan krävas av
alla funktionsnedsatta. Den ska användas när många myndigheters medverkan
finns. SIP är en bra metodik för att åstadkomma en Samordnad Individuell Planering
tillsammans med en psykiskt drabbad människa. När en SIP upprättas så ska klienten finnas i centrum. Dessutom blir det så tydligt hur planeringen ser ut. Vad är hindren? Vilka är målen? Vem gör vad? o.s.v. Enkelt, tydligt, bra och effektivt!
