Jag har tvingats skriva min första avvikelserapport!

Detta är inte roligt!
Jag har tvingats skriva en avvikelserapport!
Jag jobbar alltid utifrån att vi alla måste hjälpas åt för att människor med psykiska funktionsnedsättningar ska få det bättre, men detta har hänt: (säkert ett av tusentals exempel?)
- En klient som jag känner sedan mer än 10års tid (!) upplever allt mera att han/hon drabbas av tvångsupplevelser och ångest. Vi har under denna tid haft en kontinuerlig kontakakt med psykiatrin och med lösningar genom olika kommunala insatser.

Klienten blev efter egen förfrågan plötsligt inlagd vid en psykiatrisk slutenenhet, en enhet som jag mycket väl känner till och som jag är känd inom.
Medicinering inleds samtidigt som en intern planering troligen upprättas.
Jag fick ingenting veta.
Klienten blev helt plötsligt utskriven utan att jag eller någon annan i kommunen kontaktas!

Efteråt kommer naturligtvis alla frågor från klienten till mig:
- Kan du hjälpa mig, jag har en ny medicin, jag ska följa ett schema som redan brakat i hop, kan du hjälpa mig med en praktikplats, jag sover till mitt på dan... ingenting fungerar!!! Jag har en öppenvårdskontakt men hennes/hans schema funkar inte! Jag behöver din hjälp!!! Hjälp mig!!!

Det svar jag fick på min avvikelserapport var att avdelningen tydligen visste att jag hade semester vid utskrivningen...
skulle man inte redan vid intagningen kontaktat mig... eller kontaktat mina kollegor som känner patienten... NEJ! Man valde att skriva ut honom/henne UTAN planering med kommunala insatser!!!
De medger i sitt svar på min avvikelserapport att en viss rutinavikelse skett, och att de ska se över rutinerna...

SIP-ett måste, men vad är detta?
SIP betyder: Samlad Indivuduell Planering!
Det är ett lagstadgat beslut som ingen orkar följa, efterom man tydligen inte förstår betydelsen!!!
SIP är ett av verktygen för att få ta del av de pengar som ligger till grund för att söka statliga pengar till arbetet för att människor med psykiska problem ska få en högre/bättre livssituation!!!!!!!!
Men som jag ser det så är det ett jätteviktigt verktyg för den lilla människan att kunna få ta del av den ofattbara planering som gäller dom själva... det är ju trots allt detta som deras liv allt detta handlar om!

Jag blir fan trött i bland!

Anhöriga

Alla klienter får naturligtvis helt själva avgöra om deras anhöriga ska vara, eller får vara delaktiga i samarbetet med oss personliga ombud. Vi ombud kontaktar aldrig klientens anhöriga eller någon annan person utan klientens medgivande eller dennes önskemål.
Och i samarbetet där anhöriga finns med så uppstår alltid ett bra klimat. Jag njuter av denna form av samarbete där "alla hjul på fordonet pekar åt samma håll"! Att alla strävar åt ett gemensamt mål är kanonbra. Då uppstår en stabil plattform som inte brakar ihop vid påfrestningar.
När en myndighet eller myndighetsföreträdare pekar på motsatsen, inte tycker att målet känns rätt så resonerar vi oss ofta fram till en vettig och bra lösning i alla fall.

Men i de mycket fåtaliga fall när en nära anhörig inte alls "köper" klientens och alla inblandades strävan att nå ett bra mål och en förändring i livet... ja då uppstår verkligen komplicerade problem!!!
Och det blir mycket svårt för klienten att orka hålla sin planering - trots allt stöd!

Ett hinder för samverkan

Samverkan är bra men funkar inte alltid i våra olika världar.
Vi ombud använder nästan uteslutande denna fina metodik eftersom den är bra.
För ingen myndighet kan väl ändå sitta ensam och bestämma vad alla andra ska göra? Och över huvudet på en klient/patient? Men tyvärr så verkar det funka så ibland.

Samverkan kan vara svår att genomföra och orsakerna är många:
- Det är svårt att få en tid som passar alla...
- Det tar tid att få ihop alla inblandade...
- Vem bär egentligen ansvaret att samla alla... m.m.

En annan anledning har klienterna själva tagit upp:
- Det kan kosta pengar för oss klienter!!!
Det visar sig att om vi som ombud kallar till en gemensam planering SÅ KOSTAR DET INGENTING. Och inte heller om t.ex. socialtjänsten kallar.
Men om psykiatrin kallar i hop samma människor till samma möte... DÅ KOSTAR DET PENGAR i form av "vårdavgift"!!!

Detta har vi nu naturligtvis tagit upp som ett hinder för samverkan.

Detta med rådgivning...

Just nu jobbar alla vi ombud med gemensamma saker, men också samtidigt med våra egna klientärenden.
Det kan för en utomstående person te sig som en fullständigt kaotisk arbetsplats, medan den för oss är alldeles ordnad, vanlig och helt under kontroll!
Och att PO-verksamheten fungerar bra kan vi ganska enkelt konstatera genom den statistik vi har.

Men det som hela tiden ger oss extraordinära upplevelser är den "Rådgivningsfunktion" vi har.
Just nu verkar det som om många personer hittat vägen till oss!
Och vi njuter av att med den omfattande kunskap vi skaffat oss om alla myndigheter och regelverk, kunna lotsa vidare många vilsna människor.
Jag kommer senare att berätta om några mycket intressanta ärenden som passerat, men vi måste först "anonymisera" personerna på ett bra sätt.

På återseende!

Älgledigt och annat

Nu är det snart dags för den årliga älgjakten och därmed ett par dagars ledighet för mig.
Men för våra klienter så ligger fokus på lite olika problemlösningar idag.
Bara några exempel på sådant som vi just nu jobbar med:

- En av våra klienter har tyvärr hamnat i rättegång och dömts till skadestånd för telefontrakasserier. Trots läkarintyg och beskrivning av hans/hennes psykiska tillstånd har man som vi ser på det inte tagit hänsyn till denna helhetsbeskrivning. En omfattande paranoid psykos problematik, under en tid när ingen medicinering pågick, ensamhet och andra faktorer också...
Men ändå dömd idag!

- En annan klient blir troligen vräkt eftersom han/hon släpat efter med hyran och inte orkat kontakta hyresföretaget och komma överens om en betalningsplan...

- En annan klient orkar inte längre gå till utbildningen som han/hon vill gå och äntligen kommit in på...

- En klient orkar inte gå till möte för sitt försörjningsstöd...

En annan klient svarar inte i telefon, men vill absolut att vi ska ha kontakt...

Men kreativiteten och arbetsglädjen ligger trots detta högt hos oss i PO-Piteå!

Pengar till psykiatrin!

Information av detta slag gillas av PO!

Men med den erfarenhet och kunskap som PO äger gällande totalbilden inom många livsområden för människor med psykiska funktionsnedsättningar borde vi ges utrymme i planeringen av hur pengarna ska användas!

En ny överenskommelse om psykiatrisatsningar för 2012 har träffats mellan Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) och regeringen. Arbetet har fokus på barn och unga samt personer med allvarlig psykisk sjukdom och långvarig psykisk funktionsnedsättning. Socialdepartementet och SKL skapar också en gemensam samordningsfunktion för att förbättra samordningen och mer effektivt stödja utvecklingsarbetet.

 Regeringen avsätter samma summa som de senaste åren, det vill säga närmare 870 miljoner kronor. 350 miljoner av de pengarna utgörs av en ny prestation- och resultatinriktad del och ytterligare 105 miljoner avsätts till utvecklingsarbete - där flera projekt redan är igång.

Fokus på två grupper

För att få mesta möjliga effekt av satsningen fokuseras arbetet på två grupper:

1- Barn och unga, mellan 0-25 år som har, eller riskerar att utveckla, psykisk ohälsa och sjukdom

2- Personer med allvarlig psykisk sjukdom och långvarig psykisk funktionsnedsättning

Om snittålder på en arbetsplats

Denna arbetsvecka inleddes genom att fira en av våra arbetskamrater som nyss fyllt 50år.
Med smörgåstårta, kaffe och genom att högljutt vrålsjunga "Ja må han leva..." startade arbetsveckan.
Men innan vi plockade bort fikat så började vi kolla upp hur gamla vi egentligen är, alla vi som jobbar på vår arbetsplats?!
Ojojoj... av ett nästan 20-tal anställda så har vi bara 3 personer under 50år varav en under 40år!!!
Naturligtvis blir det en otroligt stor skara erfarna människor men hur kommer det se ut på ett par år till?
För PO-verksamheten så kan vi skatta oss lyckliga som har lyckats anställa kollegan Sara som bara är 33 år. Vi tänker lite olika och behöver en blandning av både kön och ålder. Sånt är utvecklande och bra.

Men så här efteråt så kan jag tänka att det viktigaste med många år inom arbetslivet kan vara svårigheten att hålla sig "på bettet", känna energi och arbetsglädje. Det märker våra klienter mycket snabbt!