Året var 1996. Jag hade då varit PO under ett halvår.
För precis 20-år sedan hände detta:
Under första tiden utforskade vi olika metodlösningar i samarbetet med våra klienter. Bl.a. så beslutade vi att under några månader att alltid kunna nås. Dygnet runt, kvällar och helger skulle klienterna kunna ringa oss. Senare skulle detta utvärderas och så småningom ändras.
Denna dag för 20-år sedan hade jag semester och befann mig på afterskifest i Åre. Och naturligtvis var jag nåbar för alla mina klienter.
Då ringde en klient som var mycket upprörd och ängslig.
Han trodde nämligen att hans bästa och enda vän hade blivit allvarligt sjuk. Vännen hette "Murran" och var klientens katt.
Han vågade inte kontakta veterinär eftersom han befarade en avlivning. Klienten själv vågade inte ta sin medicin eftersom han ville vaka över katten hela natten utan att somna.
Allvarligt problem som löstes när jag till sist bad honom beskriva kattens symtom. Dessa yttrade sig i högljudda jamningar och att hon hela tiden höll upp sin bakdel mot balkongdörren och visade tydliga tecken på att vilja gå ut.
Då kunde jag som PO lugna klienten med en säkerställd diagnos:
- Det är mars månad och din katt har blivit kär & smågalen. Hon längtar bara efter nån manlig katt i Piteå att få idka kärleksliv med. Släpp inte ut katten så löser det sig. Hon kommer inte att dö och du kan lugnt lägga dig och sova.
Så löd ett råd till en PO-klient för 20-år sedan. På den tiden när jag som PO prövade på att alltid vara nåbar via mobiltelefon!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Kommentera gärna min blogg